Jaha
Nu har jag ju börjat blogga då, tänkte la börja med att berätta lite vem jag är.
Jag är en (snart) 17-årig kille från Stockholm, uppväxt i göteborg, går andra året på gymnasiet och har verkligen haft noll motivation till skolan av olika anledningar, går mest till skolan pga att jag inte kan svika modern men hon vet antagligen hur mycket jag hatar det. Vet att jag måste utbilda mig men orkar verkligen inte.
Största anledningen är väl brist på (riktiga) vänner. Gick ut grundskolan utan en enda vettig vän i klassen och få vid sidan om, började gymnasiet och började vara med några killar rätt mycket i skolan, var hemma hos dom nån gång, dom kom till mig. Sen på vårterminen så började det gå utför utan att jag visste varför. De började prata bakom ryggen om mig och skrattade i smyg åt mig och jag har aldrig förstått varför.
Gick igenom resten av ettan utan att orka bry mig, gick till skolan och gick ensam från start till slut. Släpade mig själv igenom skoldagarna bokstavligt talat.
Så kom sommarlovet och jag antog att det skulle bli samma gamla visa, föräldrar som klagar om att man inte gör något med sitt liv, om de bara visste hur mycket man har försökt. Trott att man träffat en sann vän som sedan visar sig vara som alla andra. Jag fick någon dag ett meddelande av någon jag gick i nian med om jag ville hänga med ut, sagt och gjort jag drog med och var med dem fredag, lördag söndag en helg då de skulle sommarjobba på måndag igen. Samma sak nästa helg och sen var deras sommarjobb slut, vi började vara med varandra varje dag och jag trodde det var folk man kunde lita på. Vi drog på någon fest åt helvete och jag lånade självklart pengar till resan och lånade ut öl naiv som jag var.
Det fortsatte på samma sätt i 1½ vecka till då vare lördag, jag hade varit ensam hemma i lite mindre än en vecka och skulle vara lite till, vi skulle iväg på en fest och hade sagt till deras föräldrar att vi skulle kolla film och 'mysa' hos mig då jag var ensam hemma. Så kom vi hem och jag och en kille hade ett mindre bråk (jag skrek åt honom) pga en skitsak, dagen efter drog de hem och jag fick städa lite skit.
Så hände det. Jag hörde inte ett ord av dem. Försökte ta kontakten igen gång efter gång men de vägrade svara. Inte nog med att jag lånat ut pengar och diverse grejor utan de hade inte ens stake att prata med mig och ge tillbaka det de var skyldiga mig.
Jag förstod självklart vilka svin det var och orkade inte bry mig, spenderade resten av sommarlovet med den vanliga kompisen och bakom skärmen.
Till slut började skolan igen och väl tillbaka hade vi blivit indelade i nya klasser (valde ännu specifikare inriktning i 2an) och med kanske 20 nya klasskompisar hoppades jag på nya vänner, lättare sagt än gjort.
3 av de 5 jag varit med innan i början av 1an gick nu igen i samma klass som mig och det var ju inte så lätt att bara ta upp kontakten med nytt folk så självklart sökte jag mig till dom i början, lite pinsamma stunder kanske då jag egentligen inte tycker om dem så mycket men men. Ett nytt tillskot till "gänget" ändrade min uppfattning lite och jag trivdes plötsligt lite bättre, jag var inte längre "skrattobjektet" (var jag kanske aldrig men) som jag var i ettan.
Så händer det, man börjar trivas med folket man börjat i samma klass som och har lättare att prata med dem, jag klaffade med en 'ny' kille och började vara en del med honom och hans kompis från hans tidigare klass. De har visat sig vara schyssta killar och bor i princip i samma område som mig. Inte varit med dem utanför skolan men trivs bra med dem.
Hoppas verkligen att detta skolåret blir annorlunda då jag antagligen kommer bryta ihop om jag behöver gå igenom samma sak igen.
Jag är en (snart) 17-årig kille från Stockholm, uppväxt i göteborg, går andra året på gymnasiet och har verkligen haft noll motivation till skolan av olika anledningar, går mest till skolan pga att jag inte kan svika modern men hon vet antagligen hur mycket jag hatar det. Vet att jag måste utbilda mig men orkar verkligen inte.
Största anledningen är väl brist på (riktiga) vänner. Gick ut grundskolan utan en enda vettig vän i klassen och få vid sidan om, började gymnasiet och började vara med några killar rätt mycket i skolan, var hemma hos dom nån gång, dom kom till mig. Sen på vårterminen så började det gå utför utan att jag visste varför. De började prata bakom ryggen om mig och skrattade i smyg åt mig och jag har aldrig förstått varför.
Gick igenom resten av ettan utan att orka bry mig, gick till skolan och gick ensam från start till slut. Släpade mig själv igenom skoldagarna bokstavligt talat.
Så kom sommarlovet och jag antog att det skulle bli samma gamla visa, föräldrar som klagar om att man inte gör något med sitt liv, om de bara visste hur mycket man har försökt. Trott att man träffat en sann vän som sedan visar sig vara som alla andra. Jag fick någon dag ett meddelande av någon jag gick i nian med om jag ville hänga med ut, sagt och gjort jag drog med och var med dem fredag, lördag söndag en helg då de skulle sommarjobba på måndag igen. Samma sak nästa helg och sen var deras sommarjobb slut, vi började vara med varandra varje dag och jag trodde det var folk man kunde lita på. Vi drog på någon fest åt helvete och jag lånade självklart pengar till resan och lånade ut öl naiv som jag var.
Det fortsatte på samma sätt i 1½ vecka till då vare lördag, jag hade varit ensam hemma i lite mindre än en vecka och skulle vara lite till, vi skulle iväg på en fest och hade sagt till deras föräldrar att vi skulle kolla film och 'mysa' hos mig då jag var ensam hemma. Så kom vi hem och jag och en kille hade ett mindre bråk (jag skrek åt honom) pga en skitsak, dagen efter drog de hem och jag fick städa lite skit.
Så hände det. Jag hörde inte ett ord av dem. Försökte ta kontakten igen gång efter gång men de vägrade svara. Inte nog med att jag lånat ut pengar och diverse grejor utan de hade inte ens stake att prata med mig och ge tillbaka det de var skyldiga mig.
Jag förstod självklart vilka svin det var och orkade inte bry mig, spenderade resten av sommarlovet med den vanliga kompisen och bakom skärmen.
Till slut började skolan igen och väl tillbaka hade vi blivit indelade i nya klasser (valde ännu specifikare inriktning i 2an) och med kanske 20 nya klasskompisar hoppades jag på nya vänner, lättare sagt än gjort.
3 av de 5 jag varit med innan i början av 1an gick nu igen i samma klass som mig och det var ju inte så lätt att bara ta upp kontakten med nytt folk så självklart sökte jag mig till dom i början, lite pinsamma stunder kanske då jag egentligen inte tycker om dem så mycket men men. Ett nytt tillskot till "gänget" ändrade min uppfattning lite och jag trivdes plötsligt lite bättre, jag var inte längre "skrattobjektet" (var jag kanske aldrig men) som jag var i ettan.
Så händer det, man börjar trivas med folket man börjat i samma klass som och har lättare att prata med dem, jag klaffade med en 'ny' kille och började vara en del med honom och hans kompis från hans tidigare klass. De har visat sig vara schyssta killar och bor i princip i samma område som mig. Inte varit med dem utanför skolan men trivs bra med dem.
Hoppas verkligen att detta skolåret blir annorlunda då jag antagligen kommer bryta ihop om jag behöver gå igenom samma sak igen.
Tja
Hej, här ska jag skriva om hur det är att varken vara populär, snygg eller rolig.
Låter antagligen sjukt tråkigt men ska förhoppningsvis lyckas göra detta intressant.
